Min resa

Andreas Hasselgren

När jag fick förfrågan att skriva om min vitiligo insåg jag hur snabbt man som människa kan anpassa sig till nya omständigheter. När jag för två år sedan bestämde mig för att ställa upp i Brock Elbanks fotoserie så var det för att en gång för alla göra upp med min vitiligo.

Under mina 40 levnadsår fram till dess finns det nästan inga bilder på mig. Jag orkade inte se mig själv på bild och mitt kosmetiska självförtroende var konstant i botten. Jag kände mig helt ensam i min vitiligo, det fanns ingen som jag ens mött eller sett som jag kunde dela erfarenheter med eller se upp till. Men med inträdet av sociala medier så visade det sig helt plötsligt att jag inte var ensam, långt ifrån. Inte nog med det, jag tyckte helt oväntat att dessa personer med vitiligo var otroligt mycket mer intressanta, vackra och unika med sitt mod och självkänsla än allt annat i dessa annars ytliga och tillrättalagda flöden. Så fotosessionen med Brock blev min slutpunkt att låta mina fläckar påverka mitt psykiska mående. Istället ser jag med stolthet på mina fläckar, jag gillar att de får mig att se unik ut. Jag känner mig inkluderad i den gemenskap som de konton som jobbar för att medvetandegöra vitiligo har.

Jag har en livskamrat som aldrig ryggat för mina fläckar och en dotter som aldrig kommer veta något annat än att vissa är fläckiga, som pappa och vissa inte, som mamma. Och det är detta jag menar med anpassning, att jag nästan glömt bort hur jag kände innan jag bestämde mig för att vitiligo inte skulle få påverka mig längre.
Hur ensamheten, sorgen, ilskan och maktlösheten begränsade mig och hur gärna jag önskade att jag aldrig fått dessa fläckar som jag nu är så stolt över.

Andreas Hasselgren
instagram: viti_aendy

AndreasH-resa