Min resa

Jag var 12 år när jag såg första fläcken på mitt högra pekfinger. Såg den ljusa fläcken skymta och blev förskräckt – jag är brun, det är min identitet, mitt DNA mina rötter från Pakistan.

När jag var liten så var det en som frågade mig ”skulle du önska att dina fläckar försvann om det gick?” På vilket jag svarade ”självklart inte, de är en del av mig” och så känner jag nu också.

– Åh, vad brun och fräsch du ser ut!

En kommentar från en kollega till en annan, jag stod bredvid.

Sommar och sol-nä inte för mig.

Trivs bäst i skuggan, där kan jag va mig själv. Njuta på avstånd.

Min resa har varit lång och haft sina toppar och dalar. Allt från att ha isolerat mig, undvikit solen och depression till att börja jobba med att acceptera mig själv tills jag nådde en punkt där jag kände att jag ville hjälpa andra som går igenom en liknande resa.

Min resa börjar om varje vår.
Jag har inte accepterat! Ibland tror jag det, men i ärlighetens namn är jag långt ifrån någon form av acceptans.

Jag var på en resa i Thailand i mars 2018 när jag upptäckte en liten vit fläck på min mage. När jag sedan kom hem till Sverige igen fick jag fler och fler pigment fläckar.

Allt började en sommar 1988.
Jag var 8 år gammal och hade varit med om en olycka där jag bröt mitt högra lårben.
Den sommaren upptäcktes en fläck på mitt högra knä! Det var den sommaren som förändrade hela mitt liv!

Jag var 9 år när jag upptäckte min första fläck efter en semesterresa till Kroatien. Sedan dess har vitiligo spridit sig långsamt och jag har hunnit vänja mig vid fläckarna allt eftersom. På så vis antar jag att jag tillhör de som har haft tur.

När jag fick förfrågan att skriva om min vitiligo insåg jag hur snabbt man som människa kan anpassa sig till nya omständigheter. När jag för två år sedan bestämde mig för att ställa upp i Brock Elbanks fotoserie så var det för att en gång för alla göra upp med min vitiligo.