Min resa
Sofie
Min resa, ja min resa börjar om varje vår.
Jag har inte accepterat! Ibland tror jag det, men i ärlighetens namn är jag långt ifrån någon form av acceptans.
2016 märkte jag av de första fläckarna i ansiktet, Google hit the spot – Vitiligo. Min sambo tyckte jag skulle lugna ner mig och sluta Googla.
Men mycket riktigt, ett snabbt läkarbesök senare och ett konstaterande med olika salvor i hand gick jag ifrån läkaren ännu mer förvirrad med diagnosen Vitiligo.
-Är det här jag nu? Jag accepterade mig själv den sommaren och kände mig lättnad över att inte känna stress att skynda ut så fort solen skiner. Trodde nämligen att jag skulle undvika solen helt och fläckarna var ju ganska charmiga ändå.
Våren kommer året därpå, solen skiner och jag får en ny chock, ännu större fläckar. Tårar, tårar och ännu mer tårar. Någon form av acceptans kommer mot mitten av sommaren även här.
Detta pågår varje år, varje år sedan 2016 gråter jag. -Varför jag? Försöker tänka att jag är frisk, mina barn är friska, att jag har det bra men också att det är tillåtet att må dåligt.
Men varför jag? Det finns ingen som kan förklara! Varför är det så mycket i ansiktet? De har tagit över mitt ansikte. Finns ingen att prata med eller få hjälp utav. När tid finns vill jag också kunna ge tillbaka via Vitiligoförbundet… en dag kanske det är min tur att finna acceptans, kunna bidra med kunskap och fram till den dagen fortsätter jag kämpa för att finna just min acceptans.
Tack för att ni finns!
