Min Resa


Vi tror att en viktig del i att bli bekväm med att leva i sjukdomen är att dela den.
När man delar kan man lära av varandra

Jag var 12 år när jag såg första fläcken på mitt högra pekfinger. Såg den ljusa fläcken skymta och blev förskräckt - jag är brun, det är min identitet, mitt DNA mina rötter från Pakistan.
När jag var liten så var det en som frågade mig ”skulle du önska att dina fläckar försvann om det gick?” På vilket jag svarade ”självklart inte, de är en del av mig” och så känner jag nu också.
- Åh, vad brun och fräsch du ser ut! En kommentar från en kollega till en annan, jag stod bredvid. Sommar och sol-nä inte för mig. Trivs bäst i skuggan, där kan jag va mig själv. Njuta på avstånd.
Jag har haft vitiligo i väldigt många år, det är lite diffust hur länge faktiskt. När jag fick de första fläckarna reagerade jag inte på att det var vitiligo, jag hade ju ingen aning om vad det var.
Min resa har varit lång och haft sina toppar och dalar. Allt från att ha isolerat mig, undvikit solen och depression till att börja jobba med att acceptera mig själv tills jag nådde en punkt där jag kände att jag ville hjälpa andra som går igenom en liknande resa.
Min resa börjar om varje vår. Jag har inte accepterat! Ibland tror jag det, men i ärlighetens namn är jag långt ifrån någon form av acceptans.