Min resa
Emmy
Hej,
”Jag var 9 år när jag upptäckte min första fläck efter en semesterresa till Kroatien. Sedan dess har vitiligo spridit sig långsamt och jag har hunnit vänja mig vid fläckarna allt eftersom. På så vis antar jag att jag tillhör de som har haft tur. Vitiligo har egentligen aldrig varit ett problem för mig utan jag har alltid sett fläckarna som en del av mig, min identitet och något som gör mig lite mer unik. Det är ju inte alla som kan stoltsera med en karta av södra Sverige på underarmarna!
Jag har aldrig hört någon säga ett ont ord om mina fläckar utan de flesta tycker att de är rätt häftiga. Jag har såklart inte alltid tyckt om dem och i perioder under tonåren har jag velat göra något åt dem. Då har min familj lyssnat och stöttat mig men aldrig gjort någon stor affär av det, de har aldrig behandlat fläckarna som något märkvärdigt och det tror jag har varit väldigt viktigt för min egen uppfattning om dem. Fläckarna finns där och det är inget konstigt med det. På senare år har även min pappa och två av mina bröder fått vitiligo.
Nu är jag 30+ och tänker inte så mycket på mina vita fläckar annat än när solens första strålar tittar fram om våren och jag har glömt att smörja händerna med solskyddskräm. Jag har även accepterat att jag känner mig lite ”stökig” ibland – det är helt ok!”
Photo credit: @mrelbank